En halv special med stark senap och västkustsallad

Jag kan stå ut med att moderaterna går framåt med lögnhalsen och fjäsen Reinfeldt i spetsen. Jag kan stå ut med att Maud Olofsson flabbar nackskinnet av sig i falsk segeryra trots en tillbakagång. Jag kan stå ut med att frikyrkooraklet Hägglund predikar kvinnornas väg tillbaka till barnafödande och arbete vid spisen. Jag kan stå ut med att Jan Björklund vill införa rottingen och griffeltavlan i klassrummen.

Jag är härdad. Oerhört härdad i en värld och i ett samhälle som alltid gett den rike rätt, som har skapat Saltsjöbadsavtal för att berika de besuttna och och gåsleverpastejätarna. Allt detta kan jag leva med även om det smärtar.

Det jag aldrig kan acceptera är när nazister gör intåg i riksdag, landsting och kommuner. Efter att varit inne och läst Realisten som är organ för Svenskarnas Parti säger jag och skriver jag att: Nu är det nog!

Jag är beredd att till varje pris stoppa nazisten i Grästorp från att ta sig in till fullmäktigelokalen.  Min förhoppning är att jag inte kommer att vara ensam, men om detta sker, så kommer HowlinWolf tillsammans med En Halv Special att göra det ensam! Vi två är ett!

Passerade för några dagar sedan igenom det lilla västgötska samhället Sollebrunn. Detta med god vetskap om att det i det lilla samhället fanns en riktigt klassisk, blåmålad moj. Döm om min totala förvåning när jag kliver in och upptäcker att den gamla mojen idag är en spelhörna. Finns det någon som kan berätta för mig när detta hände och vad som speciellt kan vara orsaken.                                                                                                                                           

Som ett avbräck i korvmojsbesökandet finns det anledning att vandra framåt i de stora händelser som fotbollsåret har att erbjuda oss under 2010. Det som närmast förestår är den allsvenskan starten. En rekordtidig start, och dessutom när vi upplever en fimbulvinter som inte upplevts på mannaminne.

Jag kommer att handha detta ur ett eget filosofiskt perspektiv, och varje form av evidens svär jag mig fri ifrån.

Grundförutsättningar i allsvenskan, VM och Serie A är att jag är Elfsborgssupporter vad det gäller allsvenskan. I VM är jag Italiensupporter och i Serie A är jag Romasupporter.

Ni som läsare kan ta det eller skita i det. Om ni tar det kan ni klicka på fem stjärnor vad det gäller bloggens värde och om ni skiter i det kan ni låta bli att rösta om bloggens värde. Nästan som ICA-handlarnas klassiska reklamslogan: "Om Ni är nöjda med oss, berätta för era vänner. Är ni missnöjda med något, berätta det för oss." Så enkelt det kan verka i den kapitalistiska världen. Allt som är bra ska vara gratisreklam och allt som är dåligt ska gömmas undan.

Nu till den allsvenska seriestarten. Den alltid så intressanta frågan är vem som ska vinna i år. Svaret är lika enkelt som alltid, att det lag som har flest poäng efter 26 omgångar är svenska mästare. Till detta har jag synpunkter. Det lag som kommer att vinna är återigen AIK. Kort och gott kommer Solnas stolthet att åter knipa den ädlaste av medaljer, och detta beror inte på att AIK på något sätt spelar den bästa fotbollen, har den mest briljanta av coacher, för Stahre är inte briljant, utan för att AIK har så oerhört mycket hjärta för sitt lag i laget. Bojan Djordic är AIK, Martin Mutumba är AIK, liksom de övriga nio spelarna som ställs på plan är AIK. Hjärtat dunkar för laget, och blodet som förs ut i artärerna är fyllda med svartgula blodkroppar av AIK. Detta är ett vapen som inget annat lag förfogar över. Nu ska vi inte heller förblindas över detta hjärta som pumpar för laget, för utöver detta så har spelarna en teknisk briljans som inte ska underskattas. Det är inte rakt över dom bästa spelarna i allsvenskan, men de håller så hög kvalité att de med detta hjärta definitivt klarar att hålla en hög nivå sett ur allsvenskan.

Den andra viktiga faktorn är att med det guld laget bärgade 2009 kommer AIK att ha ett mycket starkt stöd av sina supportrar. Om AIK är ett lag som övriga Sverige är avundsjuka på vad det gäller publik och supporterstöd, så blir inte detta stör mindre i årets allsvenska. På Råsunda kommer AIK att tokdominera på läktarna och då kommer Bojan och Martin att ge tvåhundra gånger mer på plan. Med Martins tatuering, som han vågade göra innan avgörande match förra året, vad vågar han då inte göra med folkets kärlek.

Mot detta hjärta kommer lag, spelare och coacher, av olika varianter att ställas. En av de största utmanarna är självklart Elfsbrorg. Sveriges främste fotbollsteknokrat Magnus Haglund förfogar över kanske sveriges främsta trupp sett per individ, men det är ju detta med hjärta. Jag har följt Elfsborg i oerhört många år och bland annat sett matchen där Elfsborg vann mot Norrköping med 3-0 1961. 1961 ställdes 11 hjärtan på plan, fyllda av kärleken till klubben och beredda att ta varje chans gånger fem för att vinna matcherna och därmed guldet. Magnus Haglund förfogar inte över en sådan trupp och han tänker inte i dom banorna. Magnus Haglund är fostrad i fotbollens manualer, där allt handlar om att i sina egna pärmar kunna förutse alla skeenden som pågår i 90 minuter. Varje spelare på plan har en uppgift att utföra, och till denna uppgift krävs det en väl programmerad hjärna och en stark fysik. Hjärtat är till för att pumpa ut syresatt blod i en kropp som hade kunnat spela var som helst om lönen hade varit tillräcklig. Detta är min hårda bedömning, men trots denna bedömning spelar Elfsborg ett fantastiskt spel när Haglunds manualer fungerar spelarna gör allt rätt, och därmed har Elfsborg en självklar möjlighet att ta guldet.  Möjligheten är dessutom mycket stor, och Elfsborg är definitivt ett av lagen som ska kunna vinna allsvenskan.

IFK Göteborg är ett topplag och självklart med ambitionen att vinna ett tusende sm-guld. IFK är laget som aldrig går att räkna bort, även om alla spelarna säljs under sommarsillyn och elva nya ska in efter sommaren. IFK filosofi är ganska lik AIKs, nämligen att vi tar spelare med mycket fotboll i kroppen och ser till att hjärtat blir blåvitt snabbt som ögat. I detta läge kan IFK skicka in sitt juniorlag på Gamla Ullevi och vinna över vilket lag som helst. Ingen har någonsin lyckats förklara för mig var denna förmåga ligger, men den är något som finns i IFK Göteborg. IFK kommer att vara med i toppstriden. Kanske inte från början och kanske räcker det inte ända fram, men får laget guldsmak så vill dom ha mer och då kommer hjärtat att pumpa ännu hårdare.

Malmö FF, gamla kära Malmö FF. Bäst att tillägga att jag ser FF som sveriges stora folkhemsbygge. Detta då under Eric Perssons ledning. För mig var Malmö FF och arbetarklassens välstånd det som präglade både fotbollen och landet under femtio och sextiotalet. Malmö med sin trogna om än ibland lite tröga publik kommer att på allvar vara med och utmana i år. Malmö har spelare, ekonomi, publik på sin sida, men frågan är om Rolle Nilsson är kapabel att leda ett lag med dom traditioner som FF har. Vilken uppbackning får nu Rolle när Hasse Borg är borta. Lyckas inte Malmö i år att hamna bland topp tre, så är inte Rolle tränare 2011. Dessutom kan jag personligen tycka att Malmö är värda en framgång, för det skulle dessutom stärka allsvenskan i ett internationellt perspektiv. Be mig inte förklara varför jag tror detta, men så tror jag.

Nästa lag är laget som får mig att påminnas om H.C. Andersens Den fula ankungen. Laget är självklart Kalmar FF. Laget som spelade den fula och tråkiga fotbollen och som åkte upp och ner från allsvenskan har nu förvandlats till en vacker svan. Nanne Bergstrand är som klippt och skuren för sitt uppdrag, men är i grunden en fotbollsteknokrat men framstår ofta som mannen med kalmarhjärtat. Finns i sig inte en motsättning i detta, men det är i sina manualer han leder laget. Nanne gör som vi ofta gör på tisdagar och onsdagar, nämligen kompletteringshandlar. Vi har en massa mat i frysen och vi gör våra storinköp på fredagen men någonstans tar brödet och mjölken slut och då behöver vi komplettera. Ungefär på detta sätt gör Nanne med sitt älskade Kalmar och det har defintivt visat sig vara framgångsrikt. I laget finns Rydström med ett offantligt Kalmarhjärta. Så stort att han emellanåt, och tyvärr ganska ofta, tror att han är jordens medelpunkt. Rydström är ingen fantastisk mittfältare men han är en pådrivare för sina lagkamrater.

Sista året på skansen för att 2011 spela på en egen arena ger ju möjlighet att avsluta på ett värdigt sätt och börja nästa fas 2011 på ett värdigt sätt. Kalmar FF kommer att vara en utmanare om guldet, och kommer nog om dom lyckas i år att bli det lag i Småland som definitivt tar över den småländska kungamanteln efter Öster. Bara denna utmaning för laget att få vara bäst i Småland räcker till storverk, och efter att dom tog guld vet ju hela regionen att allt är möjligt.

För övrigt finns det alltid lag som kan överraska. Förra året gjorde Häcken en heroisk insats och kan mycket väl upprepa sin bravur. Var står Djurgården efter förra årets kris? Helsingborg som haft Henke under några år. Vart tar dom vägen? Örebro som egentligen ingen riktigt räknar med men som har en potential att bland sig i. Halmstad BK har varit down under under en längre tid och där i mitt tycke allsvenskans mest sympatiske tränare har lämnat laget. Potentialen och kunnandet finns. Gefle, Elfsborgs mardröm och många lags mardröm åtminstone på Strömvallen. Vart tar dom vägen, även om det inte räcker till en topplacering. Ett lag som jag personligen tror att vi ska se upp med rejält i år är Trelleborg. Laget som alltid räknas bort, men som jag i år tror kan göra sin absolut bästa säsong i historien. Dessutom ser jag idag Trelleborg som ett spelande lag och där har Tom Prahl gjort ett mirakel och dessutom lyckats att få spelarna med sig.

Det enda jag är riktigt säker på, är att Åtvidaberg får lämna allsvenskan redan i år. Laget kommer att få maximalt sexton poäng. Tre av dessa kommer Åtvidaberg att ta på Borås Arena mot Elfsborg.

VM 2010 kommer att bli ett spel mellan två genier. Detta blir matchen mellan Cappello och Lippi. Coacher fostrade i samma skola och i grunden samma syn på hur fotboll ska spelas, men som idag förfogar över var sitt landslag. Lippi kan luta sig tillbaka och klart konstatera att han har en merit som Cappello inte har, nämligen ett VM-guld. Detta kan vara den troliga orsaken till att Signore Cappello väljer att vara coach för England. I min vildaste fantasi kan jag aldrig tro att Cappello älskar att bo i England. Engelsk matkultur är den sämsta i världen, och där Jacques Chirack, tidigare president i Frankrike, en gång uttalade följande: "Det enda England har bidragit med till den internationella matkulturen är galna kosjukan."!

Det kan alltså inte vara för maten som Cappello är där. Ingen ska heller inbilla mig att det är för vädret han är där. Cappello skiter i kvinnor och dom engelska kvinnorna befinner sig på ljusårs avstånd från kvinnorna i hemlandet. Det är inte heller för att han tycker att det är roligt att köra bil på vänster sida som han valt England. Brittisk Ale ersatt av en god Chianti är heller inte något som Cappello ens reflekterar att välja över.

Cappello är den mest snikne coachen som finns, och självklart finns det pengar i botten. Engelska FA är ett rikt förbund och lite har det kliat i fingrarna att komma åt åtminstone en liten del av kassaskrinet. Pengar har dock Cappello i överflöd och han har säkert en större garderob med måttsydda Armanis i denna.

För Cappello handlar det om att vinna, att bli den som står över Lippi. Ett VM som inte England vinner med Cappello som coach är ett rent fiasko för Cappello själv.

Mot Cappello står rivalen Lippi. Lippi stillsam, analyserande, med utstrålning. En man som plötsligt kan vända och häckla motståndare, domare, egna spelare men aldrig sig själv. Båda kan ta beslut och är beredda att stå för det, men Lippi tar nästan alltid klokare beslut än Cappello.

Jag önskar alltid ett afrikanskt lag framgång i VM, men just i detta VM vill jag se matchen mellan Lippi och Cappello. Merittyngda coacher som inte räds att gå in och coacha sina lag om så arenan sväljer hundratusen galna supportrar.

Mot detta står matchen mellan Lagebäck och Svennis. Alla utom svensk media förstår att matchen mellan Lagerbäck och Svennis befinner sig divisioner under kampen mellan Lippi och Cappello.

Mitt tips är att Cappello vinner den stora matchen, men mitt hjärta klappar för det lag som coachas av Lippi. Gli Azzurri är färgen från Medelhavets blå vatten, och enbart skönheten i detta ger segerkänning.

Oavsett så har jag aldrig förr kännt att den stora nerven inom fotbollen är två coacher. Hoppas att det aldrig mer blir så, för det är spelarna som är laget.

Några tankar om Serie A och det älskade Roma. Med tanke på att både Serie A och Roma med jämna mellanrum räknas ut av sportjournalister är det alltid intressant få besked om att livet går vidare. Lite mutor, poängavdrag och nedflyttningar skapar alltid nya förutsättningar. Berlusconi äger Milan och må brinna i helvetet. Juventus är Fiatsyndikatets dotterbolag och kan följa med Milan till eldarna. Inter är inte ett fotbollslag och är tråkfotbollens mästare. Kan gott följa med Milan och Juventus till eldarna.

Roma är skönhet och kultur. Glöm aldrig det!

Wurren vid Norra Bantorget gjorde min höjdarkväll till den absoluta höjdarkvällen. Men låt oss backa, och  ge er ett par underbara tips på trevliga ställen i Stockholm.

Stockholm, sveriges huvudstad, är kanske mest känd för alla människor som bor i Stockholm och som faktiskt gör den till den stad som den är. En storstad är människors verk, och för att kunna bo, leva och verka i en storstad måste du kunna acceptera att människor är olika. I Stockholm är människor olika och de tillåts att vara olika. Kontrasten till detta är små skånska kommuner som protesterar vilt mot att några flyktingar ska få en trygghet och ett drägligt boende. I en stad av Stockholm storlek finns det alltid något för varje människas smak, antingen du är boende där, eller som En Halv Special, en besökare på kort visit.

Första stället vi besökte, en fredagkväll, var Stampen i Gamla Stan. Jag tycker om ställen där det inte finns biffiga vakter utan en entrépersonal som hälsar välkommen. Stampen är ett typiskt sådant ställe.

Stampen har två scener. En som ligger under jord och en som ligger ovan jord. Ett snärje av gångar och trappor leder till de olika lokalerna där scenerna finns. Med tanke husets ålder, så möts du av gamla stenväggar och du har dessutom en utsmyckning som luktar genuin musikklubb. Den kväll vi besökte Stampen var det ett rockabillyband på övervåningen och i källaren spelade ett bluesband vid namn, med risk för något litet fel, Southern Soul och Rythm and Blues Band. Jag ägnade inte speciellt mycket tid åt rockabillybandet, då mer än tre låtar kräver kopiösa mängder öl och det var jag inte beredd att ta vid detta tillfälle. Bandet på undervåningen fick desto mer tid av mitt lyssnande och även av mina danssteg.

Det som gör mig glad, är att Stampen besöks av alla åldrar. Du möter människor från tjugo år upp till sjuttiofem år. Detta skapar en avspänd stämning samtidigt som det ger ett grundtryck i publikens skapande ihop med banden på scen.

För stockholmare och för besökare i Stockholm. Stampen är väl värt ett besök.

Nästa dag besöktes Fasching på Kungsgatan. Fasching har sin historia som jazzklubb, och har, om jag inte missminner mig helt, tidigare vindlat lite runt att få ekonomi i sin verksamhet. Genom omorganisationer och ägarbyten, så har Fasching idag kommit fram till ett koncept som tydligt ger vind i seglen. Kvällen vi besökte Fasching så spelade Daniel Lemma live på scen. Daniel Lemma gör oerhört bra konserter var det än må vara, men här gjorde han en synnerligen bra konsert. Fasching har ett tydligt koncept. I botten finns jazzen som en röd tråd i verksamheten, men dom är inte rädda för att tänja ut gränserna långt utanför jazzens ibland vida gränser. Det innebär till exempel att det gamla bandet Stonefunkers kommer att spela där om ett tag. Rolf Wikström är också en återkommande gäst. Uppenbart kan inte jazz självt bära ekonomin, utan det måste till en del ekonomiska uppsving för att hålla lokal och verksamhet.

Vid vårt besök var samtliga bord bokade, men En Halv Special älskar stående publik. Detta är det enda negativa, sett ur min ståndpunkt, att den sittande publiken prioriteras framför de stående.

Dock, Fasching är mycket väl värt ett besök. Om du vill äta när du är där, boka bord och var ute i god tid.

Det är efter kvällar på sådana här ställen som korvmojen är den perfekta avslutningen. Detta kan på många sätt jämföras med mojbesöket efter en fotbollsmatch. Av olika orsaker finns det en hunger som blommar ut och som bör tillfredsställas, och då finns mojen där. Så var det efter besöket på Fasching och på hemvägen till hotellet fanns då Wurren på Norra Bantorget.

För En Halv Special skulle detta bli oförglömligt av flera anledningar. Så håll i hatten, här kommer det bästa jag varit med om av alla mojar jag mött.

Vi kommer till mojen ungefär vid midnatt. Hungern som hade krupit på gjorde att vi behövde få något att äta. Med viss skepsis tågar vi mot Wurren. Förhoppningarna var, som det tyvärr ofta är nu för tiden, lågt ställda. Ingen kö gjorde skepsisen tydligare, men detta kom på skam tre meter från luckan då ett stort leende ropade "Välkommen" till oss. Här var nivån satt, och där höll det sig hela tiden, med ett litet undantag, och det kommer att beskrivas i recensionen.

Som alltid är det fyra kriterier som gäller: smak, pris, bemötande och hygien. Poängen fördelas från 0 till 10, där 10 är det bästa. Som jag skrivit tidigare så är min ambition inte att lägga ner någon moj, utan syftet är att vi som använder mojarna ska få bra mat till ett rimligt pris och dessutom ett bra bemötande. Vi ska inte heller behöva stå i en slaskhink och inta vår föda, för det är föda som vi beställer.

Så till recensionen. Beställningen är som alltid två kokta korvar, extra mos, stark senap och västkustsallad.

Wurren på Norra Bantorget.

Smaken.

Redan när vi kom och fått ett oerhört vänligt bemötande tog mojägaren fram det tunga artilleriet och sa till oss att vi skulle få provsmaka moset innan vi köpte det. Ingen av oss hade ännu beställt, men mannen i luckan ville att vi skulle smaka på hans produkt. Vi var fyra i sällskap, och han tog fyra gafflar med en liten klick mos på och berättade samtidigt om att han gör moset själv. Vi fick smaka en liten klick av hans extremt goda hemlagade mos. En fantastisk känsla. Sältan och kryddingen var perfekt och var ett klassiskt hemmalagat mos. Moset kan inte bli bättre än så här. Därefter var det dags för hans nästa specialite. Den hemmagjorda senapen. Även den fick vi smaka på, och den var gudomlig. En god styrka, med alla de ingredienser som en god stark senap ska ha. Det finns många olika sorters senap, och denna tillhörde det bästa som kan fås i en korvmoj.

Korven levereras av Solna-korv. Uppenbart är detta ett märke som finns regionalt i Stockholm, men icke att förty, den var underbar. Huruvida korven var en äkta wienerkorv eller en variant kan jag tyvärr inte klart uttala mig om, men den höll i vilket fall som helst wienerkorvens kvalité. Detta är huvudsaken.

Det vi kommer till nu är västkustsalladen. Här blev det en lång historia och många små roliga historier dessutom om varför han inte höll västkustsallad i sortimentet. Det vi kom överens om var att det var av protektionistiska skäl som västkustsalladen inte fanns. Mojägaren berättade att ingen ville köpa västkustsallad, och därmed höll han med räksallad av ypperlig kvalité.

Sammantaget, och inberäknat fadäsen med västkustsalladen, så ger jag utan att tveka 9 poäng till Wurren. Det måste bli någon form av avdrag när inte västkustsallad finns att tillgå, men i det här fallet är det en sådan grym styrka i de övriga tillbehören så att detta får ses rejält mellan fingrarna med. Jag vill dessutom hävda att det är en stark nia.

Priset. 58 kronor för detta är inga problem att betala för det jag fick vid denna tid på dygnet. Jag hade kunnat betala mer utan att känna mig lurad, men jag kände att mannen i mojen inte ville vara en krämare, utan ville ligga på en nivå där kunden skulle känna sig nöjd. Snyggt jobbat! 10 poäng.

Bemötande. För första gången kände jag att jag skulle kunna sätta ett poängtal över 10, för så fantastiskt var bemötandet. En mer genomtrevlig mojägare finns inte att hitta. Hans berättelser om olika kändisars korvköp, människor som vi lantisar oftast bara får se på TV, dessa blev en del av mitt besök i samtalet med mojägaren. Han kunde berätta om människor utan att förnedra och det är en stor konst. Ofta försöker vi göra oss lustiga på människors dåliga sidor, men i hans berättelser lyfte han fram det goda. Ett föredöme i människosyn.

När jag mötte grabbarna på Smirres i Jönköping slog jag nästan i taket, och det gör jag här. 10 poäng lätt. Ett föredöme.

Hygien. Hur jag än tittade runt inne i mojen eller utanför var det exemplariskt skött. Papperskorgarna var oerhört rena, välstädat runt omkring. Inne i mojen var det mycket rena ytor och mojägaren var fräschheten personifierad. Han berättade också, då det finns ett bekymmer med mycket råttor i Stockholms innerstad, att han hade låtit klä nederdelen av mojen med plåt för att förhindra att bli utsatt för denna plåga.

Med tanke på hur han skötte provsmakningen till oss och det som jag observerade med mina vanliga ögon, så är jag även här beredd att ge ett högt tal. Jag sätter 9 poäng för hygienen, och det är minsann oerhört bra.

Sammantaget för Wurren på Norra Bantorget blir det 38 poäng. Detta är exeptionellt bra och det bästa som En Halv Special låtit recensera.

Jag lyfter på hatten!

Jag vill gärna ge en ytterligare komplimang, och det gäller utbudet av vegetarisk korv. Ett rikt och väl annonserat utbud fanns att tillgå. Även denna korv producerad av Solna-Korv. Detta ger en extra bonus. Det fanns sju vegetariska varianter, och det är ypperligt i dessa tider. Ett sätt att förnya mojens klassiska uppgift, nämligen att tjäna folket som befinner sig ute i alla sorters väder.

Min still fråga blir nu: Vem vågar utmana Wurren på Norra Bantorget? Och vem i hela världen kommer att överträffa detta?